Det är dags. Äntligen vinst i Superettan, och då kommer det ett skrivbordsunderlägg.
Här kan du hämta det:
http://hammarbybloggen.se/files/2010/07/bajenangelholm.jpg
Och här är ett för lite mindre skärmar, typ laptoppar:
http://hammarbybloggen.se/files/2010/07/bajenangelholm_1280.jpg
That’s all folks!
Märkte det precis – min käre bajenvän bea-gurra har smugit sig in på det skrivbordsunderlägg jag NU är på väg att publicera.
Här kan du hämta hem det: http://hammarbybloggen.se/files/2010/04/bajentrollhattan.jpg
Jag var nära att skriva ett kritiskt inlägg om såväl Vlado som Shaaban och David Johansson, men det får i så fall vänta några veckor. De var ju faktiskt rätt bra. Även om Vlado faktiskt både får träna på att slå inlägg och att värdera när han ska göra det. Kanske får fråga PF(O) hur man gör?
Sen kan vi även konstatera att David Johansson inte är särskilt photogenique:
…med denna magnifika bakgrundsbild (1920×1200 px).
Ja, en liten smygåterkomst till bloggosfären, så länge vi vinner kommer det alltid komma en ny bakgrundsbild i alla fall. Hoppas på att kunna återkomma med fler inlägg snart.
Jag vaknade kallsvettig i morse. Hade precis haft en Bajenrelaterad dröm. Det var halvtid mellan Hammarby och Häcken och ledningen hade ställt fram ett skrivbord vid mittcirkeln. Fram klev Rami Shaaban, greppade en penna och skrev på ett nytt kontrakt även för nästa år. Sedan sträckte han upp händerna och vrålade. Ilsket, hungrigt, längtande. Lite Braveheart över det hela. Eller kanske Aragorn. Vi vrålade med honom. Sedan klev en efter en av spelarna fram och gjorde detsamma. De som hade skjutit ner oss skulle även skjuta upp oss igen. 2011.
Givetvis kommer det inte bli så. Det kommer vara en helt ny trupp vi ser 2010 jämfört med 2009. Många spelare är för dyra. Andra är för bra (och för dyra). Vi kommer förmodligen se antingen Hopf i mål, Bojassen på mittfält och Gustafsson på topp (hoppas jag). Utländska fiaskovärvningar försvinner (Paulse) och ersätts med hungriga juniorer. Det är precis vad som kommer att behövas.
Efter i går var det dock svårt att tänka på framtiden (men tydligen gjorde min hjärna det åt mig undermedvetet). Man var bara tom. Jag hade förberett mig i flera veckor på detta, men ändå kunde jag inte låta bli att fälla ett par tårar innan läggdags. Det var svårt att gå till jobbet. Det kommer vara svårt att vara trevlig mot folk de kommande dagarna.
Men det är ändå givet att gå på söndag. Det spelarna behöver nu är stöd. Visa att vi alltid finns där, oavsett vad. Oavsett serie, oavsett arena. Få de som tvivlar att vilja stanna kvar. Se vår kärlek till klubben och kanske, kanske i dessa fotbollshoreritider, känna likadant. Och om AIK missar guldet, har vi något att fira tillsammans, trots allt.
Visst jag förstår tanken. Hammarby har stora problem på läktaren och ja, däromkring. Interna bråk, externa bråk, pengar som går upp i rök och otrevlig stämning. Det har vi fått dras med denna säsong. Jag har själv funderat ett par gånger om man ens ska gå på matcherna. Och visst gör man det ändå. Men jag gör det inte längre med samma längtan, samma förväntan. Jag gör det…ja, varför? För att jag måste? För att jag älskar Bajen no matter what? Något sånt, antar jag.
Men var går gränsen? Hur mycket ska klubben byta inriktning både fotbollsmässigt och karaktärsmässigt för att jag ska känna att samhörigheten försvunnit och jag inte tillhör den skara fotbollssupportrar som känner mig som hemma på Söderstadion? På HTFF-matchen förra fredagen var den där Bajen-känslan tillbaka inom mig. Härliga människor, inga bråk, bara kärlek i luften. Och fantastisk fotboll, i alla fall för att vara div 2. Så ska det vara.
Så problem har vi. Det ska jag inte hymla med. Men att som Hammarby Fotboll gör och går ut på sin officiella hemsida med direkt kritik mot sin supporterskara, det är ren idioti. Det är sajten som är välkänd för att klappa alla inom föreningen medhårs, där man aldrig ser någon kritik eller hårda ord mot varken spelare, ledare eller…ja, fans. När vi supportrar på läktarna ser hur jävla usla Bajen är då skriver de något i stil med ”Äsch, vad synd, vi förlorade igen – men nästa gång!”. Det censureras bra mycket mer än det kritiseras, that’s fo sho.
Nu, när vi håller på att åka ur Allsvenskan, tar Bajen fokus från just det och riktar kritiken mot oss på läktaren i stället. Hur vi (miss)sköter oss. Men riktar inte ens en liten uns kritik mot sig själva. Det är dessutom alltså mannen som inte har tid att åka till bortamatchen i Malmö för att han skulle vara på bokmässan i Göteborg som skriver detta brev. Någon som inte har koll alls på hur det fungerar i supporterföreningarna. Eller som inte har fattat vad det handlar om.
Jag förstår tanken, och den är god. Men man kan inte vara en opolitisk och extremt partisk informationskälla som aldrig kritiserar ens ett enda felpass, till att helt plötsligt publicera ett öppet brev som kastar skit på hardcoresupportrar. Hur usla dessa supportrar än är och hur mycket de än förstör. Och blandar dessutom ihop våldsmän och bengalbrännare, som verkligen inte ska dras över samma kam. Det är ett desperat försök, ett felaktigt försök, att slå tillbaka med kraft. I stället för att kommunicera försöker de nu använda sin makt.
Och det går inte att blunda för att det här utspelet känns som en ursäkt till det sugiga spelet. Det går inte att gömma. Inte efter utlovade topplaceringar och supersatsningar. Ett par rader hade kunnat skrivas om det också. Var alla pengar tagit vägen, varför de skänkte bort vår lagkapten, varför man säger sig vara ett storlag i ena stunden till att hoppas på att kvala sig kvar i Allsvenskan i nästa.
Eller så skulle brevet kanske publicerats i något annat medium. Nu kommer det bara slå tillbaka mot ledningen i stället. Och min gissning är att det kommer slå tillbaka hårt.
Sitter på ett café i Lund mindre än ett dygn efter den katastrofala insatsen mot Malmö. Från lagets sida, alltså. Klacken var fantastisk. Visst, bengaler ger massa onödiga böter, men fan vilket tryck det var hela matchen. Äntligen fick man vara lite stolt för sin klubb.
Stolt var jag inte när jag satt på Olearys och blev vittne till ren idioti. En vuxen man som skällde ut en snäll bartendertant efter noter för att han var tvungen att visa leg vid kortköp. Sen skrev han KUK på kvittot och gjorde ett hakkors. Trodde att situationen skulle räddas lite då hans kompis korsade över hakkorset en stund senare, men han började också tjafsa med henne, kallade henne efterbliven etc… De bättrade inte på stockholmares dåliga rykte, direkt.
På söndag MÅSTE det bli tre poäng. Snälla. Vi kan inte förlita oss på att Dif och Öis suger i all evighet.
Nerverna börjar infinna sig nu så här några timmar innan avspark. Kul. Väldigt kul. Det hjälper inte att man ser Andreas Dahl med familj på stan vid kontoret, heller. Han verkade inte särskilt nervös. Snarare glad och nöjd. Men ja, det kanske är sån man är när man har familj. Disträ från sånt som är viktigt. Fotboll alltså.
Men känslan innan matchen är bra. Särskilt eftersom det känns som om det släpper nu. För alla.
Hittade denna artikel i dag efter ett tips av en bajenpolare. Herregud så tragikomiskt sorgligt det är.Vi gick alltså ut innan säsongen och hoppades på topp-fyra. Samma ledning som senare var tvungen att sälja en massa stjärnor för att stabilisera ekonomin. Hur går det ihop? Hade de ingen verklighetsförankring och koll på den ansträngda ekonomin när de uttalade sig? Nej, det här är patetiskt, pinsamt och naivt.
Men, i ärlighetens namn, så trodde jag också på en bra säsong. Men då har jag inte insyn i Bajens ekonomi heller.
Okey, en dålig säsong kan alla lag ha. Vi är på väg ner i Superettan, allt går emot oss och ingenting verkar vända den dåliga trenden (förutom att vi faktiskt spelar rätt bra fotboll). I söndags spelade vi återigen bra, men åkte på två skitmål efter ett klantigt friläge från Paulse, och så var förlusten klar. Att vi dessutom fick en idiotisk (och fjantigt dömd) utvisning mot oss var ju inte direkt heller positivt. Nu måste vi ta poäng mot Gais i stället. Och det gör vi. Det känner jag på mig.
Men just som man börjar peppa för match dyker detta upp. Någon har bajsat i Bajen Fans-bussen. Inte på toa alltså, utan på ett säte. Det är väldigt lätt att göra sig lustig på vår bekostnad nu, så en bajskorv på ett bussäte hjälper oss föga. Eller som min IFK-”vän” Joel skrev: ”Ja, det här är ingen skitsak. Känns som att regelverket har ”fallit mellan stolarna” här. Nu när det kablats ut att det inte blir några mer bussar så stinker det. Ni får stanna hemma och följa den där talangsatsningen (med avknoppning från tvåan).”
Kul kille. Verkligen. Men samtidigt är jag inte förvånad. Jag har åkt med dessa bussar ett antal gånger, och det är rejäla grisfester varje gång. Kul oftast, absolut, men det går ibland överstyr. En del är riktiga grisar, och drar med sig andra i sitt svineri. Spyeri, snatteri, kisseri etc. Det har börjat spåra ur ordentligt. Och det är alltså HÄR som anordnarna drar gränsen. Vid bajs. Den borde dragits långt tidigare.
Nu blir det tomt i Bajenklacken på Swedbankstadiumarena eller vad den nu heter (de har ju tre stycken?!). Jag har själv redan bokat tågresa och ska vara i Malmö hela helgen och hälsa på vänner. Men trist att en bajsande bajare förstör för så många andra. Hoppas han pekas ut och stängs av från både föreningen Bajen Fans och framtida resor.
…måste vara att vara djurgårdare just nu. De förlorade inte bara. De blev förnedrade. Av sina spelare, av sin målvakt, men mest: av sig själva. Visst, man ska inte ”kasta alla 15-åringar ut genom samma fönster” (som Vivis högstadielärare skulle sagt). Rick Kruys ser snäll ut som en nyfödd panda, men hans beteende mot Difs klack igår var korkad. Att sedan låta sig provoceras så mycket att man börjar kasta grejer – och där var det inte bara några få som var bovar – det var inte särskilt smart gjort.
Dif faller allt djupare ner i träsket. De är frustrerade, arga och pinsamma. Och det har gått så långt att jag inte ens har skadeglädje längre. Jag tycker synd om dem. Och jag är inte världens mest sympatiska människa heller.